torsdag 29 januari 2009

Var existerar talet 2?

I ett avsnitt av Filosofiska rummet nyligen hävdade författaren Lars Gustafsson att primtalen finns i ett universum utan rums- och tidsdimensioner. Och då bör väl även talet 2 finnas där också? Fast jag har lite svårt för att tro på det. Ska man behöva skåda in i ett annat universum när man lär sig att räkna i småskolan?

Det fanns olika skolor för hundra år sedan som stred om matematikens natur. Vissa ville grunda matematiken på logiken, andra på intuitionen som exempelvis Kronecker som sa att "Gud skapade heltalen. Allt annat är människans verk". Behöver vi verkligen tro på Gud för att förklara aritmetiken.

Och hur är det med geometrin? Det finns ju varken 100 % raka linjer -speciellt inte oändligt långa - eller perfekta cirklar i den fysiska världen, så var hittar man de objekt som det talas om i geometrin?

Nästa gång ska jag försöka mig på ett eget svar.

tisdag 27 januari 2009

Är alla människor zombies?

Man kan tycka att solipsismen är en orimlig uppfattning - det är väl uppenbart att Jag inte är ensam i världen. Men det finns en filosofisk uppfattning, som är ännu mera orimlig, och som säger att det enda som finns, är det som fysiken beskriver, och att min upplevelse av världen är en illusion. Det som händer i hjärnan i nervcellerna och signalerna mellan dem förklarar helt och hållet alla mentala fenomen som sinnesförnimmelser, tankar, känslor och minnen.

Det går att föreställa sig att evolutionen skulle ha frambringat robotar som beter sig precis som människor utan att ha något medvetande. Men jag är mer säker på att jag har mentala upplevelser än att yttervärlden existerar. Och jag förstår inte de materialistiska filosofer som kan förneka existensen av sitt subjektiva medvetande.

Descartes har inte varit speciellt inne bland filosofer på senare tid. Men jag håller med honom om att dualismen är en rimlig världsuppfattning. Det är ett mysterium hur det materiella ger upphov till det mentala, och hur det mentala kan påverka det materiella. Men att det förhåller sig så, det är svårt att förklara bort.

Det var intressant att se Göran Häggs intervju med fysikprofessorn Ulf Danielsson i sin "Nyfiken på..."-serie i TV-kanalen Axess. Jag tror att Hägg var förvånad över att Danielsson inte förnekade medvetandets existens, utan såg det som ett mycket svårt problem, som han antydde möjligen skulle kunna förklaras någon gång. Men det kanske är vanligare bland filosofer och humanister att dra extrema slutsatser från naturvetenskapen.

Ulf Danielsson förkastade inte ens viljans frihet i motsats till Hägg, som argumenterade på liknande vis som filosofen Lars Bergström (se inlägget Argument för handlingsfrihet). Den kvantmekaniska slumpen ger ett utrymme åt en fri vilja enligt Danielsson. (Men fri vilja består förstås inte av slumpmässighet.)

Dualismen mellan fysiskt och mentalt är svår att svälja för många, för vore det inte enklare med bara en "substans" än med två? Hägg tycktes motivera sitt stöd för biskop Berkeley idealistiska filosofi, som förnekar materiens existens, med detta lathetsargument.

onsdag 21 januari 2009

Alla har vi varit solipsister

Jag antydde i förra inlägget att solipsismen, iden att det enda som finns är Jag, knappast har övertygade anhängare bland mentalt friska personer. Men det finns undantag, för det tycks vara en spridd uppfattning bland utvecklingspsykologer att spädbarn är solipsister (hur dom nu kan veta det). Men ganska snart lär sig ungarna att skilja mellan sig själva och andra människor. Maten kommer inte av sig själv. Och det tycks finns andra viljor än ens egen. Därmed blir barnen så småningom anhängare av den filosofiska teorin om att det finns en yttervärld och fler medvetanden därute än Mitt.

Solipsisterna påstår att dessa våra slutsatser från barndomen inte kan rättfärdigas logiskt. Och det stämmer väl. Med logik enbart kan man inte bevisa någonting om verkligheten.

Men det skulle vara intressant att höra vad en solipsist anser om orsakerna till hans sinnesintryck, om det inte är något "därute". Han kommer nog så småningom fram till att världen består av två delar, sådant som han lätt kan påverka och sådant som beter sig som om det finns utanför en själv. Och då är skillnaden till slut hårfin mot den normala världsuppfattningen. (Wittgenstein lär ha ett liknande argument.)

För att återigen ta exemplet från förra inlägget, med att man sparkar på en sten, så borde man som solipsist kunna bestämma sig för att inte få några smärtförnimmelser. Om han tror att det är en ond demon eller Gud kanske, som framkallar smärtan, så har man ju faktiskt accepterat att det finns något mer än Jag själv. (Det finns en anekdot, såg jag, om Samuel Johnson som ska ha "bevisat" yttervärldens existens genom att sparka på en sten. "I refute it thus!")

Till sist, det finns ett sällskap för solipsister på nätet, http://web.comhem.se/~u70710979/. Det framgår inte hur många medlemmar sällskapet har. " Fyll i din e-mailadress nedan så lagras den i en databas på servern. (vilken ju, precis som allt annat på internet, inte finns; så vänta dig inte att det kommer fungera.)"

måndag 19 januari 2009

Är jag ensam i världen?

Filosofiska rummet i P1 handlade om solipsismen igår, 18 januari. Den går ut på att det enda som finns är jag och mina upplevelser. Alternativt att det är det enda jag kan känna till.

Problemet med denna riktning är väl att det knappast går att leta upp någon övertygad anhängare av teorin, som är beredd på att debattera frågan. Visst har det funnits kända filosofer som stått nära solipsismen i sina argument, men ingen - såvitt jag vet - som tagit steget fullt ut.

Jag minns vilken chock jag fick i tonåren när jag läste biskop Berkeleys skickliga argumentering för att det enda man kan vara säker på är ens egna sinnesintryck, och objekten i yttervärlden kommer man helt enkelt inte åt. Tyvärr förstörde biskopen allt genom att fortsätta och försöka bevisa Guds existens utifrån sina resonemang...

Men om man tvivlar på yttervärldens existens så finns det flera sätt att praktiskt övertyga sig. T.ex. att sparka hårt på en stor sten.

torsdag 15 januari 2009

Argument för handlingsfrihet


Jag tänkte fortsätta diskutera kapitlen om "Framtidens oundviklighet" och "Handlingsfrihet" i Lars Bergströms "Döden, livet och verkligheten".

Det här är en fråga som jag har minns att jag diskuterade med någon kompis i barndomen. Vi var överens om att det inte går att bevisa att man skulle ha kunnat handla annorlunda än vad man gjort, eftersom man ju inte kan vrida tillbaka tiden och göra tvärtom. Men vi var också överens om att motsatsen inte heller går att bevisa, så vi blev inte fatalister.

Därför tror jag fortfarande att det inte finns något vattentätt bevis mot tesen om framtidens oundviklighet. Eller med andra ord, det går inte att övertyga någon om tesens felaktighet förutsatt att denne är fullständigt övertygad om det. Men det finns trots allt starka argument som åtminstone övertygar mig att vi kan påverka framtiden.

Låt oss utgå från Bergströms exempel, mannen som ska välja mellan Aftonbladet och Expressen. Kan han välja fritt? För att visa det skulle han kunna kasta ett mynt och bestämma sig för Aftonbladet om han får upp en krona. (Eller ännu bättre, utnyttja den absoluta slump som kvantmekaniken påstår finns.) Valet kan då inte ha bestämts varken av någon fysisk lag utanför mannen eller av kemiska processer i hans hjärnan! Men, kan man invända, ett val som beror på slumpen, är inget äkta fritt val. Nej, det är sant, i det här fallet valde ju mannen att låta slumpen avgöra, det var inte slumpen som gjorde att han kastade myntet. Och det övertygar mig, men säkert inte Bergström...



tisdag 13 januari 2009

Varför filosofi?

Nu när jag blivit 60 och slutat arbeta, tänkte jag ägna mig mer på allvar åt ett gammalt fritidsintresse, filosofi. Jag var väl ca 12 år, när jag lånade en av Verdandis folkbildande småskrifter från början av 1900-talet, om de stora filosofiska gåtorna. Det var frågor som förhållandet mellan kropp och medvetande, den fria viljan kontra "orsakslagen", m.m..

För några år sen gav f.d. professorn i filosofi, Lars Bergström, ut en sorts motsvarighet till skriften från Verdandi, utifrån dagens förhållanden. Titeln är "Döden, livet och verkligheten". De gamla frågorna står sig väl, visar det sig. Jag tänkte starta bloggen genom att i några inlägg kommentera en del av essäerna i Bergströms bok.

I kapitlen om "Framtidens oundviklighet" och "Handlingsfrihet" tar Bergström mycket tydligt ställning för att framtiden är oundviklig, och att vi inte har någon genuin handlingsfrihet. Det kan han ju mycket väl ha rätt i, och det finns starka argument för tesen. Många fysiker har ju ansett att både det förflutna och framtiden är bestämda genom Newtons eller Einsteins ekvationer, och att tiden är mer eller mindre en illusion. (En religiös variant av denna uppfattning är ju att Gud vet allt som kommer att ske, varför vi knappast kan anses ha en fri vilja.)

Själv säger mig min intuition att jag faktiskt kan välja mellan Aftonbladet och Expressen, vilket förresten är det exempel som Bergström använder. Att jag väljer som jag gör, beror på ett eller annat skäl, men valet är inte påtvingat mig av atomernas positioner och hastighet vid Big Bang, ej heller av några tvingande psykologiska drivkrafter.

Men Bergström har ett till synes starkt logiskt argument för framtidens oundviklighet: "Om något är sant är det alltid sant. Härav följer då också att sanningar om framtiden är sanna redan nu." Detta känns chockerande och något att fundera på - kan man verkligen på logisk väg bevisa en deterministisk världsuppfattning? Själv är jag nog beredd att i så fall förkasta logiken...