torsdag 30 april 2009

Bertrand Russell och den neutrala monismen

Många filosofer har försökt komma ifrån dualismen mellan det fysiska och det mentala. Monism kallas det när man påstår att det ena inte existerar eller kan reduceras till det andra. För den "mekaniska" materialisten finns bara materien, och för idealisten bara det andliga. Men det finns också en tredje variant av monism, den "neutrala". Kända förespråkare är Ernst Mach, William James och - under en period - Bertrand Russell.

Russell beskriver sin variant av denna idé i boken "The Analysis of Mind". Även bortsett från beskrivningen av den neutrala monismen, innehåller boken intressanta analyser av psykologiska fenomen som minne, emotioner, vilja, sinnesintryck m.m. och är därför läsvärd.

Idén om neutral monism är egentligen enkel. Det som är fysiskt och det som är psykiskt består av samma "stoff". Vissa kombinationer av detta stoff som Russell kallar för "particulars" uppfattas som fysiska, och andra som psykiska, beroende på om man fokuserar på de "particulars" som tillsammans utgör fysiska ting, eller de "particulars" som vid en given tidpunkt uppfattas från en central utkikspunkt, en hjärna. Vissa "particulars" är dock endast psykiska, som minnesbilder eller fantasier. Medan andra hypotetiskt bara är fysiska, men dem vet vi inget om. Det som skiljer det fysiska och mentala är inte det "stoff" de består av, utan de orsakslagar de lyder under. De rent psykiska företeelserna lyder under en sorts associationslagar som har med minnet att göra, och har inte någon motsvarigheter hos fysiska objekt.

Den här världsbilden ser vid första påseendet ganska attraktiv ut. För Russell är den ett alternativ till gammal metafysik med mystiska begrepp som medvetande. Begreppet subjekt tycks inte behövas längre för att förklara vad det är som uppfattar något med sinnena.

Men det finns ett stort aber med teorin. Den är nämligen inte alls så "neutral" som den vill ge sken av. Det stoff som verkligheten består av, "the particulars", är i själva verket sinnesintryck, "sensations", vilka inte är ett dugg mer opsykiska bara för att de förklaras vara "neutrala". Teorin är i grunden idealistisk. Eller som Russell skriver i bokens sista stycke: "All our data, both in physics and psychology, are subject to psychological causal laws;...In this respect psychology is nearer to what actuallay exists."

I grund och botten blir verkligheten inte ett dugg begripligare med hjälp av denna filosofi. Teorin ändrar bara uttryckssättet. Skillnaden mellan fysiska och mentala fenomen kvarstår, visserligen "bara" vad gäller orsakslagarna. Men problemet med dualismen har bara flyttats, inte försvunnit.

fredag 24 april 2009

Finns Rummet?

Frågan låter absurd, mer absurd än den något mer förbryllande frågan om tidens existens. Vi har ju alla direkt erfarenhet av rummet: allt vi ser runt omkring oss är ju beläget någonstans, på olika ställen "i rummet". Om allt hade funnits på samma plats, så skulle vi knappast uppfunnit något rumsbegrepp.

Besynnerligt nog drog Kant av detta resonemang slutsatsen inte att vår värld uppenbarligen finns "i rummet" utan att rummet är något subjektivt. Vi måste tänka oss en rumslig värld och därför är rummet inte något erfarenhetsmässigt. Den gode Kant hade helt enkelt dålig fantasi. Dagens fysiker "tänker" om många parallella världar med godtyckligt antal dimensioner. inklusive noll stycken. En värld med noll rumsdimensioner är förstås en "rumslös värld".

Ett skäl för Kants konstiga idé kan ha varit hans föråldrade syn på den euklidiska geometrin som nödvändigt sann ("syntetisk apriori"), men då får inte det euklidiska rummet ha något med erfarenheten att göra.

Rumsbegreppet är härlett ur vår erfarenhet av världen. Men det är också en tankemässig konstruktion. De ting vi ser omkring oss har ju en viss utsträckning, vilket innebär att de fyller upp en del av rummet. Men området mellan tingen då, tomrummet, som jag tog upp i förra inlägget? Visserligen ansåg fortfarande Descartes att det inte kan finnas tomrum, utan att hela Rummet består av materia. Det kan ju mycket väl förhålla sig så, men även om det finns tomrum så kan vi ju tänka oss att vi för in materia i det utrymmet, och därmed potentiellt kan skaffa oss erfarenhet av den delen av rummet också.

torsdag 23 april 2009

Finns tomrummet?

Som bekant hade de gamla grekerna problem med tomrummet. Kan ingenting finnas? Det låter som en självmotsägelse. Om man kan påstå något om ingenting så måste det väl finnas något som man påstår det om. Och då finns det ju, fast det inte finns.

Dom här logiska betänkligheterna anses den moderna logiken ha löst genom införandet av "kvantifikatorerna". "Det finns inget i rummet" betyder inte att subjektet "inget" finns i rummet, utan ungefär att "det finns inget x som är sådant att x finns i rummet". Och så var den gåtan löst...

Jag är ingen vän av idealisten Platon, men måste erkänna att han i polemik med sin lärofader Parmenides faktiskt kom fram till att negationen är tillåten operation. Eller som han uttryckte det på det mer mystiska viset: "intet finns". Fast såvitt jag vet trodde Platon inte heller på att det kan finnas tomrum i världen. Och för Aristoteles var naturens skräck för tomrummet, "horror vacui", sanning.

Det tycks alltså inte finnas några förnuftsskäl för att förneka möjligheten av tomrummet, så existensen av det är alltså en empirisk fråga. Vetenskapsmännen trodde sig triumferande ha bevisat felaktigheten av "horror vacui" när de lyckades pumpa ut luften ur diverse behållare. Men för dagens partikelfysik finns inget tomrum - Higgsfältet har ingenstans värdet noll. Vi får väl se om Higgspartiklarna, som fältet består av, hittas i CERN så småningom. Då hade grekerna rätt i alla fall.

Nästa gång handlar det inte om tomrummet finns, utan om Rummet finns.

torsdag 16 april 2009

Augustinus och Tidens gåta

I elfte boken av "Bekännelser" som skrevs strax före 400 e Kr, försöker Augustinus komma fram till vad tid är för något.

Om man inte tänker på vad tid är så vet man, men när man ska förklara den inser man att man inte har en aning. För det förflutna finns inte, ej heller framtiden. Och nuet försvinner på en gång. Är tiden då en illusion? Nej, inte enligt Agustinus - den är skapad av Gud samtidigt med Jorden och Himlen. Gud däremot är evig, vilket betyder att Han existerar på något sätt utanför tiden.

Augustinus lyckades inte komma med något bra svar på sin fråga. Hur kan man t.ex. mäta något som inte finns, bara fanns eller kommer att finnas? Han antyder att tiden är något som "tänjs ut". Som om den vore något rumslikt. Det är ju vanligt att föreställa sig tiden som en linje, som vi rör oss längs, från vänster till höger. Men är inte det bara en bild?

Jag tror att tidsbegreppet (liksom rumsbegreppet) har likheter med de naturliga talen, som jag skrev om 2 februari. Vi kan upptäcka varken tal, tid eller rum med våra sinnen i den omgivande verkligheten. Det handlar om abstraktioner utifrån denna verklighet. Tiden är inte ett ting - det som existerar är föremål som förändras. Vissa föremål med periodiskt beteende, kallar vi klockor och dem använder vi för att mäta vad vi kallar "tid" och som vi antar har samma värde överallt.

Antagandet om en universell tid, som "går lika fort" överallt omkullkastades ju av relativitetsteorin. Men förhållandet mellan hur tiden som anges av de olika klockorna, beskrivs exakt av teorin! Vilket återspeglar att vår värld inte är kaotisk utan lyder exakta naturlagar. Kants åsikt att rum och tid är subjektiva betingelser för vår erfarenhet och inte existerar objektivt tycks därför orimlig. Lika orimlig som att förneka att yttervärlden existerar (vilket han faktiskt inte gjorde).

tisdag 14 april 2009

Mer om emergenta fenomen

Emergens betyder att kvalitativt nya företeelser uppstår på en högre nivå ur företeelser på en lägre nivå. Ett sätt som det kan ske på, är helt enkelt att lägga till fler saker på den lägre nivån.

Ett bra exempel på emergens är värmet, som beskrevs av termodynamiken på 1800-talet, med hjälp av begrepp som energi, temperatur och entropi. När atomteorin slog igenom så lyckades man härleda termodynamikens lagar genom en statistisk beräkning av beteendet hos en ofantlig massa molekyler. En enskild molekyl har ingen temperatur - miljarder däremot har en genomsnittlig rörelseenergi vilken vi direkt uppfattar på vår kropp som en temperatur. Temperatur är alltså en emergent egenskap, och det verkar inte vara något märkligt med det.

Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns inga problem med att kasta om tidens riktning i Newtons ekvationer, men i termodynamiken är det inte så. Entropin kan inte minska, bara öka i slutna system. Därför krävs "tilläggsantaganden" för härledningen av termodynamiken ur den statistiska mekaniken som bygger på Newton. Det tycks handla om en "äkta" emergens . (Brian Greenes "Det stoff varav kosmos väves" har förresten intressanta diskussioner om entropin, vilken faktiskt inte bara tenderar att öka i framtiden utan även i det förflutna!)

En känd bok om emergenta fenomen är Douglas Hofstadters "Gödel, Escher Bach: ett evigt gyllene band". Det föreföll där som att han ansåg att en myrstack inte kan reduceras till summan av de enskilda myrorna, utan representerar en ny verklighet. Tyvärr har han kommit ut som en fullfjädrad reduktionist i den senare boken "I am a strange loop" (där han fortsätter diskussionen om Gödels ofullständighetsbevis). Han har gett upp försöket att förstå emergensen.

Atomers kemiska egenskaper kan i princip förklaras ur kvantfysiken. Och biologi kan till stor del förklaras med kemi. Men går man tillräckligt "högt" upp, så måste man rimligen anta existensen av företeelser som är genuint nya. Lagen om tillgång och efterfrågan och andra ekonomiska lagbundenheter kan rimligen inte reduceras till fysik.

Tänkbart är att verkligheten helt enkelt består av olika "nivåer", ungefär som t.ex. Aristoteles tänkte sig det. En bakterie är något mer än en samling molekyler, men vari består detta nya, det emergenta? Eller är det bara att acceptera att så här är det?

onsdag 8 april 2009

Reduktion, emergens och negationens negation

Som bekant är mångfalden på vårt klot oerhört stor. Det finns enormt många arter hos bakterierna, växterna och djuren. Och ändå består alla dessa miljarder och miljarder individer hos dessa arter av samma grundläggande beståndsdelar. Att det är så vet vi ju därför att den s.k. reduktionistiska naturvetenskapen reducerat all denna mångfald till molekyler, som består av atomer, som i sin tur består av elementarpartiklar. Atomisterna i antikens Grekland visade sig alltså i princip ha rätt. Och inte de fysiker som så sent som på 1800-talets slut var övertygade om att materien är kontinuerlig, d.v.s oändligt delbar.

Reduktionismen har alltså fungerat utmärkt. Men den motsatta processen, att förklara t.ex. hur en bakterie uppstår och fungerar utifrån atomernas egenskaper, tycks inte vara lika lätt. Hur uppstår nya fenomen? Det verkar nämligen som att det gamla talesättet stämmer, att "det hela är mer än summan av dess delar".

Hegel menade att kvantitativa förändringar leder till kvalitativa. Ett exempel är när flytande vatten kyls ner och vid en bestämd temperatur fryser till is, som är har helt andra egenskaper än det flytande vattnet. Men Hegel har ju inte förklarat företeelsen genom att ge den ett namn!

Ett annat uttryckssätt från Hegel är "negationens negation". Det menar jag är också bara en beskrivning, ingen förklaring, denna gång genom en liknelse med begreppet negation i logiken. Att något förändras till något annat kan man beskriva som att det "negeras", förvandlas till sin motsats. Men hur ska man förstå orsaken till förändringen?

På senare tid har det talats om "emergens". En samling myror som springer omkring till synes planlöst, bildar en myrstack som man kan se som ett nytt kollektivt föremål med ett eget liv. På samma sätt skulle människans medvetande tänkas kunna uppstå ur en tillräckligt komplicerad hjärna. Men har man förklarat något överhuvudtaget något med detta nya namn, emergens?

lördag 4 april 2009

Tinget i sig och Kants Prolegomena

"Prolegomena till framtida metafysik som skall uppträda som vetenskap" var menad som inledning till kanske det mest kända filosofiska verket genom tiderna, "Kritik av det rena förnuftet". (Möjligen är Platons "Staten" mera känd).

Till skillnad från "Kritiken" är "Prolegomena" kort, under 150 sidor, och förvånansvärt lättläst och läsvärd. Kant beskriver sitt filosofiska projekt, som kort uttryckt är att försvara både naturvetenskapens resultat, moralen, metafysiken och religionen. Systemet han bygger upp är beundransvärt fiffigt, och stoltheten över prestationen lyser igenom på många ställen.

Tyvärr faller allt ihop som ett korthus om man inte accepterar den knivskarpa skillnad han gör mellan vår erfarenhet av tingen kontra tingen som de är "i sig själva". Den skillnaden tycks han ta för nästan självklar, men troligen har han bara övertagit Lockes, Humes och biskop Berkeleys resonemang. Det verkar som att man måste plöja igenom "Kritiken" i alla fall för att få klarhet. Pust...

Men en tanke slog mig under läsningen. Kanske Kant tänker sig att en t.ex en sten skulle kunna medvetet uppleva omgivningen. Då är det meningsfullt att säga att vi inte kan veta något om hur stenen i sig erfar världen inifrån. Det här är ju en uppfatting som förekommer bland vissa andliga riktingar. Ett argument för att Kant föreställde sig något sådant är att han anser i varje fall människan faktiskt har någon sorts kontakt med sitt eget "ting i sig" genom det som han kallar Förnuftet. Vi vet att Schopenhauer trodde att vi genom att iaktta oss själva kan komma fram till att Tinget i sig är vad han kallar Viljan.

Hur trovärdigt är det att en sten t.ex. skulle ha ett spirande medvetande? Inte speciellt stort eftersom det borde manifesteras på något yttre sätt. En tankeläsare läser ju en persons tankar utifrån hans kroppsspråk och beteende, och behöver inte krypa in i huvudet på denne och registrera hans tankar inifrån. På samma sätt är det troligt att t.ex. en hund har upplevelser - den är inte en programmerad robot. Men kan växter känna smärta, eller en sten lida? Knappast. (Men osvuret är bäst.)