tisdag 15 juni 2010

Aristoteles, moralen och Martha Nussbaum

I sin bok "känslans skärpa, tankens inlevelse, essäer om etik och politik", försvarar Martha C. Nussbaum den gamle greken Aristoteles' uppfattningar om etik och politik! Hon påpekar likheter mellan Aristoteles teorier och tankarna bakom den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men till Marx' kritik av Aristotoles har hon en vacklande hållning. Hon anser att Marx både stod i tacksamhetsskuld till Aristoteles idéer men också utvecklade dessa vidare.

Nussbaums kritik utifrån Aristoteles, riktas mot Immanuel Kants och utilitarismens moralteorier, och mot deras liberala nutida företrädare som Rawls och Dworkin. För Kant handlade ju moralen om Förnuftet, och den skulle noga skiljas från känslor, fantasi och andra mänskliga förmågor. För Aristoteles däremot är moralen och tankar om vad det "goda livet" innebär, knutna till mänskliga varelser och deras karakteristiska egenskaper. Gudar med evigt liv t.ex, kan eventuellt ha en moraluppfattning, men den måste i så fall skilja sig radikalt från de dödliga människornas.

Utilitarismen antyds ha sina rötter i Platons åsikt att det Goda är odelbart, en Enhet, och att värden kan jämföras genom att de kan mätas med ett Mått. För utilitaristerna handlar det om att det enda värdet är antingen Lust, njutning eller Nytta, och att det går att jämföra kvantitativt. Alla andra värden kan reduceras till detta enda. Aristoteles (och Nussbaum) däremot ansåg att människans olika "dygder" är kvalitativt olika och inte går att jämföra. Frånvaro av ärlighet t.ex. kan uppenbarligen inte kompenseras av extra mycket besinning.

Nussbaum medger att Aristoteles måste korrigeras på vissa punkter idag. Varken slavar, kvinnor eller kroppsarbetare räknades ju till de medborgare vars goda liv staten enligt Aristoteles, hade till uppgift att säkerställa. Så långt stämmer den marxistiska tesen om att "de härskande tankarna är de härskandes tankar". Ändå tror jag som Nussbaum att marxister och socialister har mycket att hämta hos Aristoteles konkreta beskrivningar när det gäller att reflektera över dagens moralfrågor.

Det finns de som anser att moral och marxism är två motsatta saker. Det stämmer knappast idag och inte heller på länge. Däremot kanske det i ett framtida klasslöst samhälle verkligen inte längre finns något underlag för de aristoteliska "dygderna". "Frikostighet" är meningslöst begrepp utan äganderätt, vilket Nussbaum medger. "Rättvisa" försvinner likaså om devisen "åt var och en efter behov" gäller. Men dessa djärva tankar hos Marx känns ju ganska spekulativa idag...

måndag 7 juni 2010

Rousseau och Marx

Den italienske marxisten Lucio Colletti ansåg i "Marxism och Dialektik" att Rousseau föregrep Marx tankar om politik, men att detta aldrig riktigt erkänts av marxisterna. Colletti har rätt i att det finns likheter mellan Rousseaus kritik mot ett representativt system och Marx' kritik av "parlamentarismen". Men det finns också klara skillnader.

Marx skrev att Pariskommunen 1871 fungerade som ett arbetande organ, både lagstiftande och verkställande, och därmed överskreds "parlamentarismen". Men Rousseau höll tvärtom på denna uppdelning, som jag nämnde i mitt förra inlägg.

En likhet i uppfattningarna är dock Marx' stöd för att Pariskommunen i likhet med Rousseaus inställning, gjorde representanterna avsättbara. I ett parlamentariskt system däremot upphör ju väljarnas makt i den stund som deras röster är räknade.

Marx citerade 1843 med instämmande Rousseau i "Om judefrågan". Denna undomsskrift kritiserar den franska deklarationen om mänskliga rättigheter för att den är ett manifest endast för den "politiska frigörelsen", inte för den "mänskliga frigörelsen". Collettis tolkning är att Marx kritik i citatet nedan är avsedd att även träffa Rousseau, men det är jag inte säker på. Det är visserligen rimligt utifrån Marx' kritik av den "politiska frigörelsens" begränsningar:

"Political emancipation is the reduction of man, on the one hand to a member of civil society, an egoistic and independent individual, on the other hand to a citizen, a moral person." Men "man must recognize his own forces as social forces, organize them and thus no longer separate social forces from himself in the form of political forces."

Rousseau såg aldrig som Marx behovet av en social revolution av de kapitalistiska samhällsförhållandena. Därför måste man säga att Marx gick längre än Rousseau politiskt, även om Marx syn på statsskicket under socialismen liknar Rousseaus radikalt demokratiska uppfattning.

Marx var radikalare även genom sin uppfattning om statens framtida bortdöende. Han såg ju staten som ett verktyg för en klass' undertryckande av en annan, varför den inte behövs i ett klasslöst samhälle.

Frågan man kan ställa sig om inte Rousseau i denna fråga är mer "realistisk" än den utopiska Marx. Kommer det inte alltid att finnas behov av något som liknar en stat, eftersom det väl alltid kommer att existera brottslingar, som inte accepterar att underordna sig "allmänviljan"?

Till slut det svårtolkade citatet från "Om judefrågan":
"The abstraction of the political man is thus correctly described by Rousseau: 'He who dares to undertake the making of a people's institutions ought to feel himself capable, so to speak, of changing human nature, of transforming each individual, who is by himself a complete and solitary whole, into a part of a greater whole from which he in a manner receives his life and being; of altering man's constitution for the purpose of strengthening it; and of substituting a partial and moral existence for the physical and independent existence nature has conferred on us all. He must, in a word, take away from man his own resources and give him instead new ones alien to him, and incapable of being made use of without the help of other men.'"

Marx kanske menade att Rousseau korrekt beskrivit villkoret för den "mänskliga befrielsen" men att detta villkor aldrig kan bli uppfyllt i en politisk revolution som den franska. Rousseau ansåg ju faktiskt att friheten finns genom och i det civila samhället. Och inte som i den liberala uppfattningen, i den enskilda människans oberoende från det gemensamma.

Rousseau och allmänviljan

"Människan är född fri och överallt är hon i bojor". Så börjar "Om samhällsfördraget" med ett världsberömt citat. Men om man fortsätter läsa, så kan man hitta tjogtals formuleringar som vore lika värda att citera.

Gissningsvis är det många som inte kommit längre än denna första mening, som är lätt att tolka fel. Rousseau pläderar nämligen inte alls för en återgång till det s.k. naturtillståndet. Tvärtom, han undersöker villkoren för hur ett samhälle av medborgare kan fungera. Den "samhälleliga friheten" som bygger på lagen är att nämligen föredra framför den "naturliga", där den starkes rätt råder.

Rousseau utgår från en på den tiden vanlig uppfattning om att samhället uppstått genom ett samhällskontrakt. Men han tar avstånd från t.ex. Hobbes teori att människorna i urtiden tröttnade på allas krig mot alla, och därför avstod sin frihet och överlät makten till en härskare.

Den besynnerliga idéen om samhällskontraktet uppstod antagligen ur iakttagelsen av hur marknaden fungerar, med till synes självständiga och fria individer som kommer överens villkoren för köp och försäljningar. Denna fiktion om det ursprungliga grundandet av samhället förlorade naturligtvis all sannolikhet efter Darwins upptäckter på 1800-talet.

Men Rousseau förskjuter i viss mån betydelsen av samhällskontraktet från en mytisk urhändelse till att gälla för varje historisk tidpunkt. Den legitima makten har aldrig och kan nämligen aldrig överlämnas till en härskare, utan suveräniteten ligger alltid hos folket självt.

Folkets suveränitet utövas genom lagstiftandet. Den s.k. verkställande makten har endast att tillämpa lagarna. Om regeringen inte fullgör sitt uppdrag kan den när som helst avsättas av medborgarna. Tanken på att någon kan vara representant för en annan, tog Rousseau avstånd ifrån. Den direkta demokratin är den idealiska styrelseformen, även om den i praktiken fungerar bäst små stater.

Uppgiften för landets styrande är att ta hand om de gemensamma angelägenheterna, och bara dessa. Varje individ kan därför ses som bestående av två delar, en privat individ och en medborgare. Medborgarens uppgift är att se till det gemensamma bästa - det är alltså "allmänviljan" som ska råda och inte privatintresset. Allmänviljan upptäcks genom röstning, och idealet är enhällighet.

Tanken på allmänviljan har oftast tolkats som att den skulle vara något mystiskt, som att den skulle vara skild från alla "privata viljor" och skild från "summan" av privatviljorna. Och visst gör Rousseaus tal om "allmänvilja" ett lite abstrakt intryck.

Jag tror man ska se det som att Rousseau på ett rationellt sätt försökte komma förbi den extremt individualistiska utgångspunkten hos de flesta andra upplysningstänkare. (Hos romantikerna däremot, som Rousseau ibland ses som föregångare till, florerade tankar om självständiga mytiska "folkandar".)

Kan det finnas en "allmänvilja" i ett samhälle med djupa klassklyftor? Knappast, men Rousseau ville ha ett jämlikt samhälle. Annars tar "privatintressena" över. Hans tankar är nog mest avsedda för ett "småborgerligt" samhälle av fria bönder och hantverkare. De är knappast tillämpliga för ett modernt kapitalistiskt samhälle. Rousseau har ibland framställts som en framstegsfiende. Han satte också demokrati och jämlikhet framför rikedom.

Nästa inlägg kommer att ta upp hur relevanta Rousseaus tankar är för ett socialistiskt samhälle, och hur rättvis den unge Marx kritik möjligtvis var.

söndag 6 juni 2010

Rousseau

Jean-Jacques Rousseau har numera oförtjänt dåligt rykte. Både liberaler och socialister är skeptiska till hans politiska filosofi. Det är förvånande med tanke på hans stora betydelse för den franska revolutionen 1789.

Så här kan en karikatyrbild av Rousseaus i idéer se ut: Rousseau ansåg att människan av naturen är god, men att civilisationen förstört den "ädle vilden". Samhället bör styras av "allmänviljan", inte av medborgarna vilket leder till ett ett diktatoriskt terrorvälde, där revolutionärerna tvingar medborgarna att lyda dem i folkets namn.

Om man sedan påpekar att Rousseaus tankar i "Émile eller om uppfostran" motsägs av att han placerade sina egna barn på barnhem, så har man ju tagit bort all eventuell motivation till att läsa honom...

Med en sådan bild för ögonen blir man förvånad om man läser "Om samhällsfördraget" från 1762. Istället träder bilden fram av en radikal demokrat och anhängare av en hög grad av ekonomisk jämlikhet, som behandlar problem som är högst aktuella idag. Inte minst för dem som i Immanuel Wallersteins anda försöker formulera hur ett framtida efterkapitalistiskt samhälle skulle kunna se ut.

Själv har jag läst "Om samhällsfördraget" i engelsk översättning (Wordsworth Classics of World Literature). Förordet av Derek Matravers är en hård polemik ur en modernt liberal synvinkel mot Rousseaus tankar. Matravers drar sig inte för, som jag tycker, uppenbara lögnaktiga förvrängningar. "Rousseau´s idea of forcing people to be free follows quite naturally from thinking that people can be mistaken about their 'real' interests, but it can be - indeed, has been - politically disastrous." Rousseau är tydligen en så farlig tänkare ännu idag, att hans åsikter inte kan beskrivas på ett hederligt sätt!

I nästa inlägg ska jag diskutera Rousseaus kontroversiella tanke om "allmänviljan".