fredag 13 november 2015

Liedman, Marx, Hegel och dialektiken

Vad var skillnaden mellan Marx och Hegel egentligen? Marx kom sig aldrig för att skriva den korta uppsats han ville göra om den "rationella kärnan" i Hegels mystifierande dialektik. Sven-Erik Liedmans nya biografi , "Karl Marx", har mycket intressanta sidaor om "Grundrisse", förarbetet till Kapitalet, där Liedman kan ha  hittat en trovärdig förklaring av skillnaden.  Ett litet citat från sidan 399 (2015):

"Hegel hävdar att blotta konstaterandet av växelverkan mellan två moment - som i hans exempel mellan sedvänjor och lagar - inte får oss att begripa (få begrepp om) helheten ifråga. Med begreppet samordnas de båda momenten i en enhet. Motsättningen mellan de båda upphävs, om än tillfälligt. De båda sidorna i växelverkan fattas som "moment i något tredje och högre som är begreppet". Med begreppet får samspelet en betydelse."
...
"Eftersom Marx inte finner  denna enhet nödvändig eller ens möjlig att uppnå, kan han infoga fyra bestämningar i samma helhet. Han söker med  andra ord inte den punkt där skillnaderna mellan momenten upphör. I stället söker han ett dominerande eller övergripande moment, ett moment som på samma gång bestämmer de övriga (och sig självt) och står i ett förhållande av växelverkan med dem."

Enligt Liedman består Hegels helhet, totalitet, aldrig av fler än två moment. För Marx består det kapitalistiska ekonomiska systemet av inte mindre än fyra "moment": produktion, konsumtion, utbyte av varor och distribution av produktionsresultatet till de olika samhällsklasserna.

Den här skillnaden som Liedman upptäckt är inte riktigt den som Marx framhävde själv, att han skulle ha "vänt Hegel rätt". För Hegels idealism var tänkandet det primära och den materiella verkligheten sekundär. Men Marx kanske var lite orättvis mot Hegel?

Visst  hade Marx  rätt i att i Hegels system spelade tänkandet första fiolen - d.vs. i praktiken.  Men för Hegel kanske det var snarare som Liedman skriver, att  då det "andliga" och det "materiella" var två oskiljbara moment i en helhet så blev frågan om vilken "sida" som är primär,  meningslös att ställa.

En annan intressant iakttagelse av Liedman är att begreppet växelverkan nedvärderas  hos Hegel. Att säga att  A orsakar B och att B i sin tur påverkar A är inte tillräckligt för att förstå helheten där A och B ingår. För Marx är växelverkan inte heller tillräcklig för att definiera helheten - det är det moment som dominerar som gör det.

Då Marx aldrig förklarade skillnaden mellan sin egen och Hegels dialektik, så har det hegelska tänkandet levt vidare inom marxismen, skulle man kunna gissa i alla fall. Ett belägg för det kan vara att man ofta i Hegels efterföljd betonat polära motsatser, alltså motsatser mellan två "sidor i ett ting".